oktoberflickan

Alvarvinden har många uttryckssätt, många ansikten.

Om sommaren
kan den vara både het o svalkande där den drar fram.
Som en het ökenvind river den mina torra kinder, får svetten att bryta fram i pannan,
hettan bränner allt i sin väg, gräset som för bara några dagar sen var grönt är nu nerbrännt.

Som en svalkande bris smeker den mina kinder, ger mina lungor syre igen.
När jag ligger på flisornas hällar, räknar molnen som svävar förbi på sommarhimlen,
så får vinden det att rassla i det torra gräset.
Solvända, backtimjan o orkidéer vänder sig efter solens strålar
Alvargrimman, viporna, svalorna o näktergalen
seglar på vinden, vajar fram, sjunger med klar stämma, drillar, får luften att vibrera 
Jasmin o kaprifol retar mina sinnen, får mig att vilja stanna tiden för en stund

Om hösten
kan den vara både mild o fuktigt råkall.
I september när hösten kommit, o sommaren lämnat för denna gång,
blir luften klarare o högre igen. Vinden smeker milt mina kinder, lovar att snart komma igen.
"Adjö o på återseende min kära vän" viskar den
Vinden får det att rassla i de fallna löven
Vinden påminner svalor, vipor, tranor o gäss om att det är dags att bege sig
Så ser man deras fågesträck över himlen, i olika formationer
Hör deras sång, tranan som trumpetar ut en lång klagan
svalorna som en sista gång störtdyker i medvind
o retar katten som strosar i maklig takt

När sedan oktober närmar sig sitt slut, kan samma vind piska regnet likt småspik
på mina kinder, som nu blir blossande röda.
Den råkalla fukten kryper in genom märg o ben, får mig att frysa som ingen annan.
Alvarvinden sveper fram i det karga landskapet, får träden att framstå än mer
kala, nakna o övergivna än de redan är.
Någonstans i dimman hukar sommarstugorna som för
bara några månader sen var fulla av liv.

Om vintern
kan den vara både bitande kall o samtidigt värmande.
Vinden biter i mina kinder, får dem att domna av kylan. Denna vind
som kan förvandla ölandskapet från blekgrått till ett vinterparadis,
men samtidigt hålla allt levande i schack, detta när fåken drar fram,
höljer allt i sitt vita täcke.
Men när allt är gnistrande vitt o kallt, då värmer vinden mina kinder
solen skiner starkt, vad är en vinterdag med stark sol
om inte helt underbar?

Om våren
kan den vara både mjuk o len, samtidigt som den är förrädisk o retsam.
Då kan vinden viska om kommande varma tider,
samtidigt som den nästa dag nyckfullt sveper landskapet
i småregn o dimma.
Men ur fukten reser sig grönskan, frodigt grön
med vattendropparna på bladen, med parfymer
som människan aldrig kan åstadkomma,
vad är dofter som gullviva, mandelblom, liljekonvalj o syren
om inte dofter som lovar frihet, sommar o värme?