Dikt på öländskt folkmål
Såhär skriver Annie i sin bok:
"Kari Lita var änka efter båtsman Liten. Hon bodde i en stuga ute på alvaret. Vi barn tyckte om henne och gick ofta dit. Hon hade en liten pension, grachal, 15-20 kronor i månaden, att leva av. Det skulle räcka till allt. Hon dog i början på 1920-talet. Jag minns än idag den svarta kistan med kransen och snön som hade lagt broar. I juli 1951 skrev jag en dikt om Lita på öländskt folkmål.
Lita
Kommå du ihåj Litas ståv, mitt på alvåt lå den.
I mång åå ha den vatt bått men vill du trot
än klättå dä muågrönå iblann stena.
De e då rakt som de ha föstått, mänskå river neå,
men nock ska vi så gått vi kan,
göm de som e kvaå föå deås öjen.
Titt å tätt geck vi hit nå vi va ban, me bå åt moå.
Feck å Lita såckåbit
dom hadd ho i bleckbårken på hylla åvå spisen.
Iblann va de små, de töckt vi fåståss
men "tack så möck" de sa vi ändå.
En da sa ho te oss:
"Sill å brö e slut å siist bönra ha ja maal,
men i mån e de den tjujen, då fåå ja min grachal
å få den lit å vatt hem i knytet.
Visst e de svååt, å fån å räck te
på vintån nå en behövå å blånn opp kokra me lit ve.
Ståva e gisten o gammel e ja,
men ja håppes å re mä självå i na te dö-daa."
Vi töck om Lita-å Lita töckt om oss.
Att ho va lit ejen de mejeå vi föståss
få åt kårka å bon geck ho allti rättåt
åvå alvåt. Hå ho to sej åvå mura föå oss va e gååt.
En kallå da på vintån, nå vi hadd
länt å fånstra i vååt kök,
så vi kånn si ut, söntes dä int nån rök
u skåsten på ståva.
Vi geck dit få te si hå de kånn va,
då lå ho i sänga: "ja e int nå bra
å självå kan ja int längå re mä,
ja ha nån släkt bått i en ann by
å dit få ja väll be å få ge mä."
Ivå sprang vi hem: "Nu ska Lita bått
ifrån ståva." Faå råsked på håvet: "Den tin bliå nock kått,
flött de som e gammelt e besvälit.
Ja fåsökt en höst me ett gammelt trä,
ja satt´et i go jolsmån å dä som va bra lä,
men nå våra kom slo blana på di annå träna ut
men de hä sto lik nakit, som om
de hadd glömt att vintån va slut."
En kått ti däettå kom dä en kaå te oss å sa:
"I natt ha Lita gått hem te Liten, så nu ha ho fått de bra."
Vi satt på å böl möck varr än om vi had fått spö
få att Lita hadd gått hem te Liten
de va de sam som att ho va dö.
Nå vi hadd håll på läng så ble vi snori åtå gråt
å moå sa te oss: "Ni ståå ju å bä e åt
så ja fåå tvätt bå tråjarm o fårklä,
va ni glaa att kärnga nu ha fått ro-
att ho önskå sej tebaks te den hä jola
de skåll då int ja tro."
Nu feck vi ny bekömmå få de va vintå, å de va snö,
å ängas all blommå de lå på slinra som hö.
Hadd de vatt sommå, hadd vi plock grava fåll,
men nu sto vi hä å grånned å int visst va vi skåll
ta oss te. Men ress som de va så kom vi påt,
vi geck neå te ståva, allihop följtes vi åt.
Åtå vintegrönå å muågrönå ska vi opp de bäst som fanns
å så geck vi hem å bannt en lajom stoå krans.
Nå den va fädi å vi hadd klifft å trån
töckt vi de va onlit att vi fått en så rånn.
Nu ble de ett Harrans ovädå, de vared i tre dar
-"de bliå så nå gammel lik stå åvå jol" höd ja moå sa.
Men gravölsdan sken sola å vädåt va redit still
men all väja va ijensoft, så Lita feck som ho vill,
ho feck kom rätt åt te kårka, sist gången me
få åvå mura hadd snön lagt bro
så int behövd nån lägg neå le.
Nu e Lita glömd å ståva hennes me
få folk ha sagt som så: "Va tjänå de väll te
å spaå på de som e gammelt."
Nå ny ban föss böggs ny hus opp
iblann söns flaggra på halv stång
å iblann e dom i topp-
så ha de vatt ijenom tidra.
Vi berättå som sajor iblann få våå ban
dä ha stått e ståv å dä ha vatt e kvan
å dä ha rånn en bäck ijenom änga.
De fråjå å fråjå, som ban ju plä:
"Vem ha rev ståva som en gång sto dä,
vaffå rinnå int bäcken dä den rann fårrut,
vaffå e allt båått, vaffö ta sajor slut?"
Då kännå ja mej så fåånnelit gla-
få ja tänkå som så, kanhända de ska fåstå
de int vi ha fåstått-
att foånti me framti fårrén gå gott.
17 juli 1951
Ur Minnesväv av restgarn av Annie Jonsson, Ölands Lindby
"Kari Lita var änka efter båtsman Liten. Hon bodde i en stuga ute på alvaret. Vi barn tyckte om henne och gick ofta dit. Hon hade en liten pension, grachal, 15-20 kronor i månaden, att leva av. Det skulle räcka till allt. Hon dog i början på 1920-talet. Jag minns än idag den svarta kistan med kransen och snön som hade lagt broar. I juli 1951 skrev jag en dikt om Lita på öländskt folkmål.
Lita
Kommå du ihåj Litas ståv, mitt på alvåt lå den.
I mång åå ha den vatt bått men vill du trot
än klättå dä muågrönå iblann stena.
De e då rakt som de ha föstått, mänskå river neå,
men nock ska vi så gått vi kan,
göm de som e kvaå föå deås öjen.
Titt å tätt geck vi hit nå vi va ban, me bå åt moå.
Feck å Lita såckåbit
dom hadd ho i bleckbårken på hylla åvå spisen.
Iblann va de små, de töckt vi fåståss
men "tack så möck" de sa vi ändå.
En da sa ho te oss:
"Sill å brö e slut å siist bönra ha ja maal,
men i mån e de den tjujen, då fåå ja min grachal
å få den lit å vatt hem i knytet.
Visst e de svååt, å fån å räck te
på vintån nå en behövå å blånn opp kokra me lit ve.
Ståva e gisten o gammel e ja,
men ja håppes å re mä självå i na te dö-daa."
Vi töck om Lita-å Lita töckt om oss.
Att ho va lit ejen de mejeå vi föståss
få åt kårka å bon geck ho allti rättåt
åvå alvåt. Hå ho to sej åvå mura föå oss va e gååt.
En kallå da på vintån, nå vi hadd
länt å fånstra i vååt kök,
så vi kånn si ut, söntes dä int nån rök
u skåsten på ståva.
Vi geck dit få te si hå de kånn va,
då lå ho i sänga: "ja e int nå bra
å självå kan ja int längå re mä,
ja ha nån släkt bått i en ann by
å dit få ja väll be å få ge mä."
Ivå sprang vi hem: "Nu ska Lita bått
ifrån ståva." Faå råsked på håvet: "Den tin bliå nock kått,
flött de som e gammelt e besvälit.
Ja fåsökt en höst me ett gammelt trä,
ja satt´et i go jolsmån å dä som va bra lä,
men nå våra kom slo blana på di annå träna ut
men de hä sto lik nakit, som om
de hadd glömt att vintån va slut."
En kått ti däettå kom dä en kaå te oss å sa:
"I natt ha Lita gått hem te Liten, så nu ha ho fått de bra."
Vi satt på å böl möck varr än om vi had fått spö
få att Lita hadd gått hem te Liten
de va de sam som att ho va dö.
Nå vi hadd håll på läng så ble vi snori åtå gråt
å moå sa te oss: "Ni ståå ju å bä e åt
så ja fåå tvätt bå tråjarm o fårklä,
va ni glaa att kärnga nu ha fått ro-
att ho önskå sej tebaks te den hä jola
de skåll då int ja tro."
Nu feck vi ny bekömmå få de va vintå, å de va snö,
å ängas all blommå de lå på slinra som hö.
Hadd de vatt sommå, hadd vi plock grava fåll,
men nu sto vi hä å grånned å int visst va vi skåll
ta oss te. Men ress som de va så kom vi påt,
vi geck neå te ståva, allihop följtes vi åt.
Åtå vintegrönå å muågrönå ska vi opp de bäst som fanns
å så geck vi hem å bannt en lajom stoå krans.
Nå den va fädi å vi hadd klifft å trån
töckt vi de va onlit att vi fått en så rånn.
Nu ble de ett Harrans ovädå, de vared i tre dar
-"de bliå så nå gammel lik stå åvå jol" höd ja moå sa.
Men gravölsdan sken sola å vädåt va redit still
men all väja va ijensoft, så Lita feck som ho vill,
ho feck kom rätt åt te kårka, sist gången me
få åvå mura hadd snön lagt bro
så int behövd nån lägg neå le.
Nu e Lita glömd å ståva hennes me
få folk ha sagt som så: "Va tjänå de väll te
å spaå på de som e gammelt."
Nå ny ban föss böggs ny hus opp
iblann söns flaggra på halv stång
å iblann e dom i topp-
så ha de vatt ijenom tidra.
Vi berättå som sajor iblann få våå ban
dä ha stått e ståv å dä ha vatt e kvan
å dä ha rånn en bäck ijenom änga.
De fråjå å fråjå, som ban ju plä:
"Vem ha rev ståva som en gång sto dä,
vaffå rinnå int bäcken dä den rann fårrut,
vaffå e allt båått, vaffö ta sajor slut?"
Då kännå ja mej så fåånnelit gla-
få ja tänkå som så, kanhända de ska fåstå
de int vi ha fåstått-
att foånti me framti fårrén gå gott.
17 juli 1951
Ur Minnesväv av restgarn av Annie Jonsson, Ölands Lindby
Kommentarer
Trackback
