Dikter från Öland
När jag jobbade i hemtjänsten på Öland för några år sedan lärde jag känna en äldre kvinna som var riktigt duktig på att skriva dikter. Denna kvinna lever än idag, hon måste vara närmare 100 år, och hennes dikter berättar om det Öland som en gång fanns men som nu är borta. Hon hade under hela sitt liv arbetat med jordbruk, och bara skrivit sina dikter på sena timmar när dagens arbete var slut. Nu för några år sedan så hjälpte hennes barn henne att få sina dikter publicerade, och här kommer ett exempel!
Båtmansstugan på alvaret
Minns du den lilla stugan där på alvarshällen
med taket mossgrönt och med väggen murgrönsbeklädd?
Minns du när solens strålar i den sena kvällen
gav illusionen av baldersbrå uti sin gröna bädd?
Den baldersbrån har brutits utav människohänder.
Aldrig mer den vilar här i grönskans famn.
Där hemma blivit tomt, ty blicken alltid återvänder
dit stugan stått- en liten stuga utan namn.
I minnet vill vi rensa upp den fallna
och återge åt denna färg och ljus.
I solens strålar kan ej gråa stenar kallna,
och människohänder kan ej dämpa alvarsvindars sus.
Nu står stugan där och åter liksom fordom
vi böjer oss för dörrens låga post.
Vi har lyft haspen av som i vår barndom
och hört hur sekelgamla gångjärn gnissla utav rost.
I öppna spisen synes kolen ännu glöda.
De sprider sagans skimmer här i varje vrå.
På fönsterbrädan lyser Flititg Lisas blommor röda.
Brevid syns gröna ranikumen stå.
Skrinet med symbolerna av kärlek, hopp och tro
står på samma sida utav väggen än.
Under dem har skurits in ett K, ett L, ett O.
Här är fästmansgåvan båtsman gav sin vän.
På bordet ligger psalmbok, av andakt fylls vårt bröst.
Vi knäpper våra händer inför de ord,
som gett generationer före oss sin tröst-
den bok, som sist följt ägaren till moder Jord.
En minnesbild, en saga, som ingen vill förstå
har jag nu plockat fram i ljuset.
En liten båtsmanstuga, varför ska den väl stå?
Det finns ju ingen som vill bo uti det huset.
En baldersbrå har brutits. Av skonlös människohand
har den ryckts upp med rot ur jorden,
men alvarsvindar susa, och stenar kan ibland
förtälja.- Lyss noga så hör du orden.
13 juli 1950
Ur Minnesväv av restgarn av Annie Jonsson, Ölands Lindby.
Båtmansstugan på alvaret
Minns du den lilla stugan där på alvarshällen
med taket mossgrönt och med väggen murgrönsbeklädd?
Minns du när solens strålar i den sena kvällen
gav illusionen av baldersbrå uti sin gröna bädd?
Den baldersbrån har brutits utav människohänder.
Aldrig mer den vilar här i grönskans famn.
Där hemma blivit tomt, ty blicken alltid återvänder
dit stugan stått- en liten stuga utan namn.
I minnet vill vi rensa upp den fallna
och återge åt denna färg och ljus.
I solens strålar kan ej gråa stenar kallna,
och människohänder kan ej dämpa alvarsvindars sus.
Nu står stugan där och åter liksom fordom
vi böjer oss för dörrens låga post.
Vi har lyft haspen av som i vår barndom
och hört hur sekelgamla gångjärn gnissla utav rost.
I öppna spisen synes kolen ännu glöda.
De sprider sagans skimmer här i varje vrå.
På fönsterbrädan lyser Flititg Lisas blommor röda.
Brevid syns gröna ranikumen stå.
Skrinet med symbolerna av kärlek, hopp och tro
står på samma sida utav väggen än.
Under dem har skurits in ett K, ett L, ett O.
Här är fästmansgåvan båtsman gav sin vän.
På bordet ligger psalmbok, av andakt fylls vårt bröst.
Vi knäpper våra händer inför de ord,
som gett generationer före oss sin tröst-
den bok, som sist följt ägaren till moder Jord.
En minnesbild, en saga, som ingen vill förstå
har jag nu plockat fram i ljuset.
En liten båtsmanstuga, varför ska den väl stå?
Det finns ju ingen som vill bo uti det huset.
En baldersbrå har brutits. Av skonlös människohand
har den ryckts upp med rot ur jorden,
men alvarsvindar susa, och stenar kan ibland
förtälja.- Lyss noga så hör du orden.
13 juli 1950
Ur Minnesväv av restgarn av Annie Jonsson, Ölands Lindby.
Kommentarer
Trackback
