oktoberflickan

Det gick en gammal odalman
och sjöng på åkerjorden.
Han bar en frökorg i sin hand
och strödde mellan orden
för livets början och livets slut
sin nya fröskörd ut.
Han gick från soluppgång till soluppgång.
Det var den sista dagens morgon.
Jag stod som en harens unge, när han kom.
Hur ångestfull jag var inför hans vackra sång!
Då tog han mig och satte mig i korgen
och när jag somnat, började han gå.
Döden tänkte jag mig så.

Bo Setterlind- Döden tänkte jag mig så.

Den här dikten stod på min farfars dödsannons, vald av min farfar i hans eget lilla inofficiella testamente. Min farfar var just en "odalman" (gammal benämning på bonde) en odalman mitt i tidens skede, mellan det gamla och det nya. Det var han som köpte den första traktorn till gården 1959. Sålde de sista hästarna...Satten in elektricitet, vatten, avlopp och telefon.

Farfar, jag kan se dig framför mig, du lilla man. Med glimten i dina gröna ögon, den spelande blicken, lite "full i fan". Jag tog dig alltid i hand, sen så kramades vi, hårt men innerligt. Jag kan än känna din grova arbetshand i min, stor, varm, sträv, krokig men innerlig. Dina starka muskulösa armar om min barnakropp när du hissade upp mig i luften. Hur jag nästan kunde lyfta dig från marken när jag var 15, då jag även var minst ett huvud längre än dig. Hur du aktningsfullt såg upp på mig, mötte min blick. Du trodde alltid på mig farfar, på att jag kunde uträtta storverk, bara jag ville! "Har du bara viljan barn lilla, så kommer du långt!"

Du lärde mig respekt mot andra människor, men även respekt mot mig själv. Du sa "du ska alltid bemöta andra människor såsom du själv vill bli bemött" Du lärde mig vikten av ett varmt, starkt och innerligt handslag. Du sa "du ska aldrig niga eller bocka för överheten, för du är minst lika god som dem, men du ska möta dem med respekt, o det gör du genom ett stadigt handslag och genom att möta deras blick"!

O det har fört mig långt farfar! Gett mig jobb på tre ställen! O de arbetsgivare jag tagit i hand har alltid frågat varifrån jag fått mitt sociala patos, då svarar jag, farmor o farfar. Det var min farfar som lärde mig vikten av ett hederligt o innerligt handslag!

Just innerlighet och hederlighet, att stå för det man menar, det är ledorden inom socialt arbete, o klarar man det så kommer man långt, då orkar man se sig själv i spegeln innan man går o lägger sig på kvällen.

Tack farfar! Jag vet att du ler mot mig i din himmel! O vart jag än går på gården hemma ser jag dig som en liten gårdstomte. O pappa min blir så lik dig, o jag ler när jag ser dig, hör dig genom honom, han påminner så om dig, där han sitter med sin kaffemugg, med bullsmulor i mustachen, o den öländska dialekten o humorn. Lilla pappa....lilla farfar....tack för livet!