oktoberflickan

När ni åker förbi Funkabos höghus på Ölandsleden så titta på lyktstoplarna en extra gång. De är som ställningar, inte som stolpar, o ibland kan de användas på de mest besynnerliga sätt. Som för några veckor sen när jag var ute på promenad, gick där i mina dagdrömmar med I-poden ipluggad på hög volym. Precis när jag passerat genom cykeltunneln mot Funkabo under Ölandsleden så ser jag en killcykel slängd i backen i min högra ögonvrå. Jag tittar åt det hållet, o något får mig att titta uppåt. Kanske var det Gud som ville att jag skulle se åt det hållet då i den stunden, vad vet jag? jag vet inte ens om jag tror på "Honom"....

Det jag såg var en pojke som hängde i raklånga armar i lyktstolpen där uppe, ca 10 meter över marken. Mitt hjärta slog ett dubbelslag, jag ville inte riktigt tro på det jag såg. Med myndig stämma beordrar jag honom att genast komma ner därifrån. Med ångest i rösten svarar han högt däruppe "mamma vill inte ha mig, jag ska hoppa"... nu skenar mitt hjärta, adrenalinet har brusat igång! Men autopiloten som räddat mig så många gånger innan går igång, o jag ber pojken på mina bara knän att han ska klättra ner, vilket han slutligen gör...

När han är nära marken nästan sliter jag ner honom, trycker honom till mitt bröst! Hör mig själv säga, med en röst som påminner om min farmors, den som hon hade när jag grät hysteriskt när jag var liten. "Arma barn, vad tar du dig till? Vad får dig att tycka att du ska hoppa? du har ju hela livet på dig!" Jag nästan bär hem honom till mig, uppför backen där vid Funkabos höghus, han gråter hysteriskt, ett läte som kommer långt inifrån, djupt, djuriskt på något sätt.

Väl hemma hos mig lindar jag in honom i filtar, han får en mugg O´Boy, o sakta rinner historien fram ur honom mellan hulkande gråt. Mamma vill inte ha honom, hon sitter bara hemma o dricker o snortar med sina jävla kompisar säger han. Hon hade sagt att han lika gärna kunde dö, hon brydde sig inte. Han hade tagit henne på orden....Chockad hör jag historien, han är blott 10 år, men redan benägen att ta sitt liv.

Beslutsam ringer jag till soc. o begär att han ska tas omhand med omedelbar verkan! Någon timma senare kommer en handläggare från soc. o hämtar honom, hans gråt har mildrat, han hade slappnat av i mina armar o nästan somnat av utmattning. Jag vet inte vad som hände sen, men jag hoppas att han nu sover i en trygg säng någonstans där någon tar hand om det lilla livet.

När jag var i Malmö berättade jag detta för min syster, hon började gråta, o jag med henne. Jag hade liksom inte gråtit ut det, hade inte tänkt på det. Hon sa, "sånt händer bara dig Frida, hur orkar du?" jag svarar, "man orkar det man måste" hon svarade "det fanns en mening med att du skulle gå förbi där just då" jag svarade "ja det fanns det kanske"....

Idag när jag kom cyklande till ett av mina jobb, ett ungdomsboende, så var det tunga steg jag mötte. Jag kom vid 8-snåret, seglande på höstvindar. I backen neranför byggnaden där jag jobbar, stod en ambulans. Jag reflekterade inte mer över det, men senare den förmiddagen så kom det bud om att det var en flicka som var knuten till boendet. Efter många turer o en mycket trasig själ hade hon beslutat att fara vidare till nästa värld. Blott 19 år gammal hade hon bara någon halvtimme innan jag kommit valt att hoppa från sin lägenhet på sjunde våningen...så trasig, missbruk, incest...kanske var det bäst så. Vissa själar är för trasiga för att de ska gå att laga, vissa är inte ämnade för denna värld. Kanske kan de få ro i nästa....må du vila i frid Elin!

Så ibland är ens problem små om man jämför med andras....ibland är man lyckligt lottad. Den gåva som jag i vissa fall förbannar, är kanske trots allt en gåva? Att få andra människor att må bra, att få dem att lätta på trycket? Det var det som "han" tyckte om hos mig, det han behövde så innerligt. Det var det min kusin behövde så innerligt, det var det den lille pojken behövde så innerligt....