Utdrag ur en tortyrrapport...
"1. På morgonen den 18 juli 1977 beslöt jag att använda tortyr. Jag talade om för fången att jag gjorde detta för att jag inte hade fått grepp om de svaga punkterna i det han hade berättat och för att mina påtryckningar inte hade givit resultat...Jag såg hans moral falla när jag utförde tortyren men han reagerade inte. När förhöret började var det samma visa igen. Beträffande hans hälsa åt han lite soppa, men han kunde inte sova. Läkaren tittade till honom.
2. På morgonen den 20 juli 1977 slog jag honom igen. Denna gång var hans reaktion att säga att han inte var någon förrädare utan att de som hade anklagat honom var förrädarna. Hans hälsa var fortfarande svag, men det var inget allvarligt problem.
3. På eftermiddagen och kvällen den 21 juli 1977 pressade jag honom igen med hjälp av elsladdar och avföring. Vid detta tillfälle förolämpade han personen som slog honom. Ni som slår mig kommer att döda mig, sade han. Han gavs två-tre skedar avföring att äta, och efter det kunde han svara på frågor.
4. På natten slog jag honom med elsladdar igen. För tillfället är han lite matt. Läkaren har undersökt honom. Han har bett att få vila. "
Citat från en förhörsledares rapport. Förhörsledaren tillhörde Röda Khmerernas kommunistiska regim i Kambodja under åren 1975-1979.
Mössan är viktig!
När det är kallt ska man ha mössa.
Annars blir man förkyld.
Om man blir förkyld blir man hes.
Om man blir hes så måste man viska.
Den som viskar ljuger!
Om man ljuger hamnar man i fängelse.
Om man hamnar i fängelse börjar man knarka.
Knarkar man så dör man.
Så sätt för fan på dig mössan!
Anonym 2004
Tänk på detta när du är på solsemester!
Jag planerar att dra söderut i slutet av oktober, och solresor är inget jag är bortskämd med. Men det finns alltid saker man bör tänka på när man drar ut på såna här resor, både vad gäller miljö och annat. För att göra din resa till Thailand rättvisa så får du nog ställa bilen under ett år, detta för att det blir så mycket koldioxidutsläpp. Om detta diskuteras det åskilligt i dagspress, men inte om den humanitära kris som råder för de immigranter som lyckats ta sig från fattigdomen i Afrika till rikedomens Europa.
Under sekler plundrade vi deras land på rikedomar, torterade dem, förtryckte dem, gjorde dem till våra slavar. Nu när de fullkomligen ber på sina bara knän om hjälp så nekar vi dem. Detta efter att de riskerat sina liv genom att ta sig först genom Afrika, och sedan med hjälp av rangliga båtar till våra sk. semesterparadis, Gran Canaria, Malta, Sicilien, Kreta och Cypern. Väl där behandlas de som hundar, stuvas in i baracker likt ett koncentrationsläger, oönskade.
De afrikanska immigranterna får bo i tält, ett trettiotal personer i varje. EU anser att Maltas läger är de värsta man sätt, oacceptabelt i ett civiliserat land. Alla klarar inte av att sitta inlåsta, en del hamnar på mentalsjukhus.
På samma strand där "Svenssons" och "Johanssons" solar under dagen, kan det ha flutit iland döda immigranter under natten, människor som förlorat livet i kampen om ett värdigt liv. Tänk på det.....
Under sekler plundrade vi deras land på rikedomar, torterade dem, förtryckte dem, gjorde dem till våra slavar. Nu när de fullkomligen ber på sina bara knän om hjälp så nekar vi dem. Detta efter att de riskerat sina liv genom att ta sig först genom Afrika, och sedan med hjälp av rangliga båtar till våra sk. semesterparadis, Gran Canaria, Malta, Sicilien, Kreta och Cypern. Väl där behandlas de som hundar, stuvas in i baracker likt ett koncentrationsläger, oönskade.
De afrikanska immigranterna får bo i tält, ett trettiotal personer i varje. EU anser att Maltas läger är de värsta man sätt, oacceptabelt i ett civiliserat land. Alla klarar inte av att sitta inlåsta, en del hamnar på mentalsjukhus.
På samma strand där "Svenssons" och "Johanssons" solar under dagen, kan det ha flutit iland döda immigranter under natten, människor som förlorat livet i kampen om ett värdigt liv. Tänk på det.....
Det har sagts att..
Sverige ligger i topp vad gäller självmordsstatistiken i världen. Men enligt tidningen "Henry" (utges av Svenska Röda Korset) så hamnar Sverige först på 33 plats i denna dystra liga. Efter länder som Frankrike, Luxemburg, Schweiz och våra röda bröder i syd, Danmark. De länder som har flest självmord per capita är Litauen, Ryssland, Vitryssland, Lettland, Estland och Ukraina. Inte så konstigt kanske med tanke på framtisdutsikterna i de länderna, och det utbredda alkoholmissbruket. Trafficking är också vanligt förekommande i dessa länder.
På 45 år har antalet självmord ökat med 60% i världen och var 40 sekund dör en människa till följd av självmord eller 16 per 100 000 personer.
Så när ni fråga någon hur den personen VERKLIGEN mår, mena det, och stötta den människan så gott ni kan. Fler än vi tror hoppar från högbrodelen på Ölandsbron, det är bara det att det syns inte i media på samma sätt.
På 45 år har antalet självmord ökat med 60% i världen och var 40 sekund dör en människa till följd av självmord eller 16 per 100 000 personer.
Så när ni fråga någon hur den personen VERKLIGEN mår, mena det, och stötta den människan så gott ni kan. Fler än vi tror hoppar från högbrodelen på Ölandsbron, det är bara det att det syns inte i media på samma sätt.
Ålder, vad är det?
Nu har hösten definitivt kommit....regnet strilar utanför fönstret, luften är hög o klar. Men träden är ännu gröna, även om färgen har mattats en aning mot för en månad sedan. Om bara några veckor fyller jag år, 25 bast. Känns lite konstigt, men å andra sidan har jag skrivit att jag är 25 år i viktiga dokument i snart ett halvår, 24 är en sån där älder som passeras snabbt...Men nog är det konstigt...halvvägs till 50 som min mamma sa idag. Hon själv fyller 51 senare i år, och var tvåbarnsmamma när hon var lika gammal som mig, helt sjukt. Men det var då det, på det glada åttiotalet då andra normer rådde, då sockerplast, pastellfärger, David Bowie och Madonna ägde scenen. Min mamma är ett år äldre än just Madonna som i år fyllde just 50, känns lite konstigt att tänka den tanken, "Madonna 50 år", hon känns inte precis som 50. Men liv kan levas på så olika sätt...
Ålder är något som uppges i viktiga dokument, annars är det nog upp till var och en vad det är. Jag tycker det är skönt att nu ha passerat de där jobbiga åren runt 18-22, då allt var kaos, upp och ner, då man var väldigt vilsen och inte visste var man befann sig. Ångesten har minskat, en trygghet och tro på mig själv har infunnit sig. Men kaoset kan återkomma ibland, i olika grad beroende på situation. Och det är något som jag alltid kommer ha i mitt liv, den där förbannade sjukdomen...men med åldern kommer insikt i hur jag ska hantera den. Till skillnad från min morfar så vet jag hur jag INTE vill leva mitt liv, det gör att jag lättare hittar min egen väg. Och jag är kanske en känslomänniska, men hellre det än att gå som ett kylskåp genom livet! Som M sa till mig i förrgår, "du har bra kontakt med ditt känsloliv Frida, vilket gör att du mår bättre", och det har hon rätt i M. En annan tjej i min kompiskrets, H, har inte det, vilket gör att hon upplevs som "konstig" av oss andra ibland, för hennes humör går som en bergochdalbana, med tvära kast. Det gör att man inte alltid hinner parera. Jag har också dagar när allt går i bergochdalbana, men kontakten med mitt känsloliv gör att jag har lättare att hantera det, än som H, som förnekar.
Liv kan levas på olika sätt....
Längtan
Längtan är en stark känsla, kan driva människor till vanvett! Det är längtan efter det som komma skall, eller efter det man förlorat, som gör att vi människor drivs framåt, eller bakåt. Men också det som gör att vi tappar greppet om "här och nu", som gör att vi inte stannar upp o njuter av det som existerar.
Det är längtan, nyfikenheten, envisheten, som skapat den värld som vi lever i idag. Som gjort att vi människor förutsätter att solen går upp imorgon, som gör att det är någon mening med att ha ett skafferi för vi räknar iskallt med att det blir en dag imorgon också.
Det är längtan efter närhet, armar runt min kropp, att vara behövd, att bli bekräftad, att älska och att bli älskad som gör att jag blir galen ibland! Jag vill ha någon axel att luta mitt trötta huvud emot, någon som håller om mig när jag tycker att jag är värdelös. Jag ser mina barn i mina drömmar, små rödtottar som springer runt, som tjatar, som drar i mina händer, "mamma titta" "mamma, bär mig".....jag ser denna någons armar, hans profil, men inte hans ansikte, den man som är far till rödtottarna, blir irriiterad för att jag inte får se vem du egentligen är! Vaknar alltid i samma sekund du vänder ditt ansikte emot mig!
Längtar tillbaka till den stund där på morgonen, när solen letade sig in i ditt rum, det rum som jag vaknade i den morgonen. Den stunden var så fin, när du andades i min halsgrop, då var jag så trygg. Du, som inte var den jag trodde att du var. Vill så gärna att du är det, men det är ingen idé, det är bara att inse faktum.
Får väl lov att fokusera min längtan på något annat istället, på kommande resa till solen o en mycket nära vän. Vill bara ligga där under ett parasoll med en paraplydrink och en bra bok, med min stora svarta och dramatiska sommarhatt. Drömmer om att få åka galen scooterfärd i bergen, där vinden blåser friskt.
Längtar till min examen, januari månad. Då hoppas jag på att vara färdig, få ett jobb, om så bara ett vikariat, och en fin lägenhet där jag trivs.
Längtar....
Det är längtan, nyfikenheten, envisheten, som skapat den värld som vi lever i idag. Som gjort att vi människor förutsätter att solen går upp imorgon, som gör att det är någon mening med att ha ett skafferi för vi räknar iskallt med att det blir en dag imorgon också.
Det är längtan efter närhet, armar runt min kropp, att vara behövd, att bli bekräftad, att älska och att bli älskad som gör att jag blir galen ibland! Jag vill ha någon axel att luta mitt trötta huvud emot, någon som håller om mig när jag tycker att jag är värdelös. Jag ser mina barn i mina drömmar, små rödtottar som springer runt, som tjatar, som drar i mina händer, "mamma titta" "mamma, bär mig".....jag ser denna någons armar, hans profil, men inte hans ansikte, den man som är far till rödtottarna, blir irriiterad för att jag inte får se vem du egentligen är! Vaknar alltid i samma sekund du vänder ditt ansikte emot mig!
Längtar tillbaka till den stund där på morgonen, när solen letade sig in i ditt rum, det rum som jag vaknade i den morgonen. Den stunden var så fin, när du andades i min halsgrop, då var jag så trygg. Du, som inte var den jag trodde att du var. Vill så gärna att du är det, men det är ingen idé, det är bara att inse faktum.
Får väl lov att fokusera min längtan på något annat istället, på kommande resa till solen o en mycket nära vän. Vill bara ligga där under ett parasoll med en paraplydrink och en bra bok, med min stora svarta och dramatiska sommarhatt. Drömmer om att få åka galen scooterfärd i bergen, där vinden blåser friskt.
Längtar till min examen, januari månad. Då hoppas jag på att vara färdig, få ett jobb, om så bara ett vikariat, och en fin lägenhet där jag trivs.
Längtar....
Tystnaden
Tystnadens läten kan vara många. Man tror inte att tystnad hörs, men är man bara tillräckligt tyst så hör man den, så kan man ta på den. Den är en lättnad för själen, för trötta öron, trötta hjärnor och trötta kroppar.
Själsro kan man finna på många ställen, min finns när jag är glad och lycklig. När jag är omgiven av mina käraste vänner, av min familj, av mina husdjur. När jag ligger hemma i min säng på Öland och hör vinden vissla svagt i fönstren. På våren när jag hör det rassla under takpannorna när stararna bygger sina bon. När jag ligger i en älskad famn, känner värme, när jag hör ömma ord, när hjärtat pumpar sakta o lugnt, när jag hela tiden ler, för att jag är så lycklig.
Tystnad och ro finner jag i den stora skogen, där gran och fur sakta viskar fram vinden, där den susar mellan barren. När man inte hör annat än grenar som knakar när älgen går förbi över kalhygget 20 meter längre fram längs skogsvägen. Själsro är att få sitta i morfars gamla träeka ute på sjön en sensommarafton, när solnedgången speglar sig i det svarta vattnet. Metspöt hänger i en av årtullarna, inte för att jag tror att jag ska få napp, men bara för "att". Vattendropparna från årorna är så klara, så perfekta, där de träffar den sammetsläta vattenytan. Näckrosorna blommar så vackert, doftar sött och starkt.
Tystnad och själsro, att vara tillfreds med livet och sig själv, det är en lättnad när man kan få göra det. När den stunden infinner sig, ta tillvara på den, för ofta är det en så kort stund av en människas liv, försvinner så snabbt. Det är en konst att kunna njuta av livet, här och nu. Ofta är vi redan framme i nästa dag innan den ännu har grytt....
Carpe Diem-fånga dagen
Själsro kan man finna på många ställen, min finns när jag är glad och lycklig. När jag är omgiven av mina käraste vänner, av min familj, av mina husdjur. När jag ligger hemma i min säng på Öland och hör vinden vissla svagt i fönstren. På våren när jag hör det rassla under takpannorna när stararna bygger sina bon. När jag ligger i en älskad famn, känner värme, när jag hör ömma ord, när hjärtat pumpar sakta o lugnt, när jag hela tiden ler, för att jag är så lycklig.
Tystnad och ro finner jag i den stora skogen, där gran och fur sakta viskar fram vinden, där den susar mellan barren. När man inte hör annat än grenar som knakar när älgen går förbi över kalhygget 20 meter längre fram längs skogsvägen. Själsro är att få sitta i morfars gamla träeka ute på sjön en sensommarafton, när solnedgången speglar sig i det svarta vattnet. Metspöt hänger i en av årtullarna, inte för att jag tror att jag ska få napp, men bara för "att". Vattendropparna från årorna är så klara, så perfekta, där de träffar den sammetsläta vattenytan. Näckrosorna blommar så vackert, doftar sött och starkt.
Tystnad och själsro, att vara tillfreds med livet och sig själv, det är en lättnad när man kan få göra det. När den stunden infinner sig, ta tillvara på den, för ofta är det en så kort stund av en människas liv, försvinner så snabbt. Det är en konst att kunna njuta av livet, här och nu. Ofta är vi redan framme i nästa dag innan den ännu har grytt....
Carpe Diem-fånga dagen
Döden tänkte jag mig så
Det gick en gammal odalman
och sjöng på åkerjorden.
Han bar en frökorg i sin hand
och strödde mellan orden
för livets början och livets slut
sin nya fröskörd ut.
Han gick från soluppgång till soluppgång.
Det var den sista dagens morgon.
Jag stod som en harens unge, när han kom.
Hur ångestfull jag var inför hans vackra sång!
Då tog han mig och satte mig i korgen
och när jag somnat, började han gå.
Döden tänkte jag mig så.
Bo Setterlind- Döden tänkte jag mig så.
Den här dikten stod på min farfars dödsannons, vald av min farfar i hans eget lilla inofficiella testamente. Min farfar var just en "odalman" (gammal benämning på bonde) en odalman mitt i tidens skede, mellan det gamla och det nya. Det var han som köpte den första traktorn till gården 1959. Sålde de sista hästarna...Satten in elektricitet, vatten, avlopp och telefon.
Farfar, jag kan se dig framför mig, du lilla man. Med glimten i dina gröna ögon, den spelande blicken, lite "full i fan". Jag tog dig alltid i hand, sen så kramades vi, hårt men innerligt. Jag kan än känna din grova arbetshand i min, stor, varm, sträv, krokig men innerlig. Dina starka muskulösa armar om min barnakropp när du hissade upp mig i luften. Hur jag nästan kunde lyfta dig från marken när jag var 15, då jag även var minst ett huvud längre än dig. Hur du aktningsfullt såg upp på mig, mötte min blick. Du trodde alltid på mig farfar, på att jag kunde uträtta storverk, bara jag ville! "Har du bara viljan barn lilla, så kommer du långt!"
Du lärde mig respekt mot andra människor, men även respekt mot mig själv. Du sa "du ska alltid bemöta andra människor såsom du själv vill bli bemött" Du lärde mig vikten av ett varmt, starkt och innerligt handslag. Du sa "du ska aldrig niga eller bocka för överheten, för du är minst lika god som dem, men du ska möta dem med respekt, o det gör du genom ett stadigt handslag och genom att möta deras blick"!
O det har fört mig långt farfar! Gett mig jobb på tre ställen! O de arbetsgivare jag tagit i hand har alltid frågat varifrån jag fått mitt sociala patos, då svarar jag, farmor o farfar. Det var min farfar som lärde mig vikten av ett hederligt o innerligt handslag!
Just innerlighet och hederlighet, att stå för det man menar, det är ledorden inom socialt arbete, o klarar man det så kommer man långt, då orkar man se sig själv i spegeln innan man går o lägger sig på kvällen.
Tack farfar! Jag vet att du ler mot mig i din himmel! O vart jag än går på gården hemma ser jag dig som en liten gårdstomte. O pappa min blir så lik dig, o jag ler när jag ser dig, hör dig genom honom, han påminner så om dig, där han sitter med sin kaffemugg, med bullsmulor i mustachen, o den öländska dialekten o humorn. Lilla pappa....lilla farfar....tack för livet!
och sjöng på åkerjorden.
Han bar en frökorg i sin hand
och strödde mellan orden
för livets början och livets slut
sin nya fröskörd ut.
Han gick från soluppgång till soluppgång.
Det var den sista dagens morgon.
Jag stod som en harens unge, när han kom.
Hur ångestfull jag var inför hans vackra sång!
Då tog han mig och satte mig i korgen
och när jag somnat, började han gå.
Döden tänkte jag mig så.
Bo Setterlind- Döden tänkte jag mig så.
Den här dikten stod på min farfars dödsannons, vald av min farfar i hans eget lilla inofficiella testamente. Min farfar var just en "odalman" (gammal benämning på bonde) en odalman mitt i tidens skede, mellan det gamla och det nya. Det var han som köpte den första traktorn till gården 1959. Sålde de sista hästarna...Satten in elektricitet, vatten, avlopp och telefon.
Farfar, jag kan se dig framför mig, du lilla man. Med glimten i dina gröna ögon, den spelande blicken, lite "full i fan". Jag tog dig alltid i hand, sen så kramades vi, hårt men innerligt. Jag kan än känna din grova arbetshand i min, stor, varm, sträv, krokig men innerlig. Dina starka muskulösa armar om min barnakropp när du hissade upp mig i luften. Hur jag nästan kunde lyfta dig från marken när jag var 15, då jag även var minst ett huvud längre än dig. Hur du aktningsfullt såg upp på mig, mötte min blick. Du trodde alltid på mig farfar, på att jag kunde uträtta storverk, bara jag ville! "Har du bara viljan barn lilla, så kommer du långt!"
Du lärde mig respekt mot andra människor, men även respekt mot mig själv. Du sa "du ska alltid bemöta andra människor såsom du själv vill bli bemött" Du lärde mig vikten av ett varmt, starkt och innerligt handslag. Du sa "du ska aldrig niga eller bocka för överheten, för du är minst lika god som dem, men du ska möta dem med respekt, o det gör du genom ett stadigt handslag och genom att möta deras blick"!
O det har fört mig långt farfar! Gett mig jobb på tre ställen! O de arbetsgivare jag tagit i hand har alltid frågat varifrån jag fått mitt sociala patos, då svarar jag, farmor o farfar. Det var min farfar som lärde mig vikten av ett hederligt o innerligt handslag!
Just innerlighet och hederlighet, att stå för det man menar, det är ledorden inom socialt arbete, o klarar man det så kommer man långt, då orkar man se sig själv i spegeln innan man går o lägger sig på kvällen.
Tack farfar! Jag vet att du ler mot mig i din himmel! O vart jag än går på gården hemma ser jag dig som en liten gårdstomte. O pappa min blir så lik dig, o jag ler när jag ser dig, hör dig genom honom, han påminner så om dig, där han sitter med sin kaffemugg, med bullsmulor i mustachen, o den öländska dialekten o humorn. Lilla pappa....lilla farfar....tack för livet!
Ibland är man lyckligt lottad....
När ni åker förbi Funkabos höghus på Ölandsleden så titta på lyktstoplarna en extra gång. De är som ställningar, inte som stolpar, o ibland kan de användas på de mest besynnerliga sätt. Som för några veckor sen när jag var ute på promenad, gick där i mina dagdrömmar med I-poden ipluggad på hög volym. Precis när jag passerat genom cykeltunneln mot Funkabo under Ölandsleden så ser jag en killcykel slängd i backen i min högra ögonvrå. Jag tittar åt det hållet, o något får mig att titta uppåt. Kanske var det Gud som ville att jag skulle se åt det hållet då i den stunden, vad vet jag? jag vet inte ens om jag tror på "Honom"....
Det jag såg var en pojke som hängde i raklånga armar i lyktstolpen där uppe, ca 10 meter över marken. Mitt hjärta slog ett dubbelslag, jag ville inte riktigt tro på det jag såg. Med myndig stämma beordrar jag honom att genast komma ner därifrån. Med ångest i rösten svarar han högt däruppe "mamma vill inte ha mig, jag ska hoppa"... nu skenar mitt hjärta, adrenalinet har brusat igång! Men autopiloten som räddat mig så många gånger innan går igång, o jag ber pojken på mina bara knän att han ska klättra ner, vilket han slutligen gör...
När han är nära marken nästan sliter jag ner honom, trycker honom till mitt bröst! Hör mig själv säga, med en röst som påminner om min farmors, den som hon hade när jag grät hysteriskt när jag var liten. "Arma barn, vad tar du dig till? Vad får dig att tycka att du ska hoppa? du har ju hela livet på dig!" Jag nästan bär hem honom till mig, uppför backen där vid Funkabos höghus, han gråter hysteriskt, ett läte som kommer långt inifrån, djupt, djuriskt på något sätt.
Väl hemma hos mig lindar jag in honom i filtar, han får en mugg O´Boy, o sakta rinner historien fram ur honom mellan hulkande gråt. Mamma vill inte ha honom, hon sitter bara hemma o dricker o snortar med sina jävla kompisar säger han. Hon hade sagt att han lika gärna kunde dö, hon brydde sig inte. Han hade tagit henne på orden....Chockad hör jag historien, han är blott 10 år, men redan benägen att ta sitt liv.
Beslutsam ringer jag till soc. o begär att han ska tas omhand med omedelbar verkan! Någon timma senare kommer en handläggare från soc. o hämtar honom, hans gråt har mildrat, han hade slappnat av i mina armar o nästan somnat av utmattning. Jag vet inte vad som hände sen, men jag hoppas att han nu sover i en trygg säng någonstans där någon tar hand om det lilla livet.
När jag var i Malmö berättade jag detta för min syster, hon började gråta, o jag med henne. Jag hade liksom inte gråtit ut det, hade inte tänkt på det. Hon sa, "sånt händer bara dig Frida, hur orkar du?" jag svarar, "man orkar det man måste" hon svarade "det fanns en mening med att du skulle gå förbi där just då" jag svarade "ja det fanns det kanske"....
Idag när jag kom cyklande till ett av mina jobb, ett ungdomsboende, så var det tunga steg jag mötte. Jag kom vid 8-snåret, seglande på höstvindar. I backen neranför byggnaden där jag jobbar, stod en ambulans. Jag reflekterade inte mer över det, men senare den förmiddagen så kom det bud om att det var en flicka som var knuten till boendet. Efter många turer o en mycket trasig själ hade hon beslutat att fara vidare till nästa värld. Blott 19 år gammal hade hon bara någon halvtimme innan jag kommit valt att hoppa från sin lägenhet på sjunde våningen...så trasig, missbruk, incest...kanske var det bäst så. Vissa själar är för trasiga för att de ska gå att laga, vissa är inte ämnade för denna värld. Kanske kan de få ro i nästa....må du vila i frid Elin!
Så ibland är ens problem små om man jämför med andras....ibland är man lyckligt lottad. Den gåva som jag i vissa fall förbannar, är kanske trots allt en gåva? Att få andra människor att må bra, att få dem att lätta på trycket? Det var det som "han" tyckte om hos mig, det han behövde så innerligt. Det var det min kusin behövde så innerligt, det var det den lille pojken behövde så innerligt....
Det jag såg var en pojke som hängde i raklånga armar i lyktstolpen där uppe, ca 10 meter över marken. Mitt hjärta slog ett dubbelslag, jag ville inte riktigt tro på det jag såg. Med myndig stämma beordrar jag honom att genast komma ner därifrån. Med ångest i rösten svarar han högt däruppe "mamma vill inte ha mig, jag ska hoppa"... nu skenar mitt hjärta, adrenalinet har brusat igång! Men autopiloten som räddat mig så många gånger innan går igång, o jag ber pojken på mina bara knän att han ska klättra ner, vilket han slutligen gör...
När han är nära marken nästan sliter jag ner honom, trycker honom till mitt bröst! Hör mig själv säga, med en röst som påminner om min farmors, den som hon hade när jag grät hysteriskt när jag var liten. "Arma barn, vad tar du dig till? Vad får dig att tycka att du ska hoppa? du har ju hela livet på dig!" Jag nästan bär hem honom till mig, uppför backen där vid Funkabos höghus, han gråter hysteriskt, ett läte som kommer långt inifrån, djupt, djuriskt på något sätt.
Väl hemma hos mig lindar jag in honom i filtar, han får en mugg O´Boy, o sakta rinner historien fram ur honom mellan hulkande gråt. Mamma vill inte ha honom, hon sitter bara hemma o dricker o snortar med sina jävla kompisar säger han. Hon hade sagt att han lika gärna kunde dö, hon brydde sig inte. Han hade tagit henne på orden....Chockad hör jag historien, han är blott 10 år, men redan benägen att ta sitt liv.
Beslutsam ringer jag till soc. o begär att han ska tas omhand med omedelbar verkan! Någon timma senare kommer en handläggare från soc. o hämtar honom, hans gråt har mildrat, han hade slappnat av i mina armar o nästan somnat av utmattning. Jag vet inte vad som hände sen, men jag hoppas att han nu sover i en trygg säng någonstans där någon tar hand om det lilla livet.
När jag var i Malmö berättade jag detta för min syster, hon började gråta, o jag med henne. Jag hade liksom inte gråtit ut det, hade inte tänkt på det. Hon sa, "sånt händer bara dig Frida, hur orkar du?" jag svarar, "man orkar det man måste" hon svarade "det fanns en mening med att du skulle gå förbi där just då" jag svarade "ja det fanns det kanske"....
Idag när jag kom cyklande till ett av mina jobb, ett ungdomsboende, så var det tunga steg jag mötte. Jag kom vid 8-snåret, seglande på höstvindar. I backen neranför byggnaden där jag jobbar, stod en ambulans. Jag reflekterade inte mer över det, men senare den förmiddagen så kom det bud om att det var en flicka som var knuten till boendet. Efter många turer o en mycket trasig själ hade hon beslutat att fara vidare till nästa värld. Blott 19 år gammal hade hon bara någon halvtimme innan jag kommit valt att hoppa från sin lägenhet på sjunde våningen...så trasig, missbruk, incest...kanske var det bäst så. Vissa själar är för trasiga för att de ska gå att laga, vissa är inte ämnade för denna värld. Kanske kan de få ro i nästa....må du vila i frid Elin!
Så ibland är ens problem små om man jämför med andras....ibland är man lyckligt lottad. Den gåva som jag i vissa fall förbannar, är kanske trots allt en gåva? Att få andra människor att må bra, att få dem att lätta på trycket? Det var det som "han" tyckte om hos mig, det han behövde så innerligt. Det var det min kusin behövde så innerligt, det var det den lille pojken behövde så innerligt....
