oktoberflickan

Igår var det födelsedagsfest, det gällde både min käresta A och hans "rotekamrat" J. Men så små de är, bara 24 och 25...känner mig en aning gammal när jag läser deras årtal....Men allting är relativt. Kärestan min brukar hitta på en del sattyg ibland för att retas. Han brukar sätta mig på en stol i mitten av rummet, och sen gå ett varv runt mig. Därefter säger han stolt "nu har jag gått antikrundan" Jag brukar morra åt honom, men det finns alltid en underliggande humor, en glimt i ögat....







Många var de vänner som samlades igår kväll, och det var så roligt att se alla. En sån enkel sak som att umgås, äta tillsammans och bara ha kul! Det var härligt att min kära vän E och hennes "trolovade" J kunde delta. Det var ett tag sen vi sågs, o som jag har saknat dem! Min E, som jag kan vara så totalt avslappnad inför, som kan blottlägga hela mitt känsloliv. Hon kan se rakt igenom mig, och det är både skrämmande samtidigt som det är fantastiskt! Tänk att jag har så fina vänner! Tack E!



Efter en del turer drog vi vidare till stadens sjömanspub! Där var det skrän och gap som vanligt, och svajiga ben. Här fanns testeoronet i luften, både verkliga och inbillade armar skulle spännas, tatueringar jämföras och värsta fyllan presenteras....i bästa "Karl-Alfred anda"




Kärestan och rotekamraten J blev bjudna på en sk "crash and burn". En bytta (i detta fall en gammal militärhjälm) går laget runt så att alla, både vänner och fiender, får lägga en slant. Sen köps det sprit för alla pengarna, som kärestan och rotekamraten J var tvungna att dricka upp. Gjorde de inte det så var det detsamma som otacksamhet. Man ska tydligen dricka tills man stupar....annars tappar man "ansiktet" och framstår både som tönt och stropp. Tönt om du inte klarar att dricka upp allt, och stropp om du nekar. SÅ fjantigt! Men rotekamrat J hade långa utläggningar om varför det var tvunget att drickas....medan kärestan inte var så pigg på detta, och viskade i mitt öra "när jag druckit upp, hjälp mig till toa så att jag får spy". Jag försökte framhärda med att de skulle strunta i det hela, det var ju mest fiender som lagt pengar i byttan, och de ville ju bara ha något att skratta åt. Rotekamrat J sa att "såhär funkar det på sjön, man måste tåla detta, annars är man en nolla" Jag röt- lägg av med det där skitsnacket, du är väl tuffare än så och kan stå emot! Kärestan ser på mig o skakar på huvudet, lika bra att dricka så det blir tyst. Jag kokar inombords, o spänner ögonen i en del av dem som bara står och flinar med snuset rinnande....Kärestan och rotekamrat J dricker, rotekamrat J mest. Han blir snabbt påverkad, medan kärestan lämnar efter två glas. Kärestan slänger upp en slant på bardisken och köper sig fri, marscherar snabbt därifrån. Jag följer honom hack i häl och vi lämnar stället.



Festen fortsätter därefter en aning avslagen på en annan bar i stan. Ögonlocken börjar falla, och slutligen går resan hemåt framåt småtimmarna....En lyckad kväll förutom en del parenteser...

Jag klarade min examen tillsammans med vännen M. Vi skrev som tokar, o efter all möda så tog vi oss igenom allt! Kort efter examen fick jag ett vikariat som socialsekreterare i Västervik. När jag fick beskedet så var jag lycklig och studsade fram! Jag tog chansen och hoppade på tåget, och som det körde på! Lägenhet kom snabbt efter, en mysig liten vrå i ett gammalt gårdshus, med utsikt över Gamleby-viken.

Samtidigt växte sig kärleken till A starkare, och tillsammans med honom upptäckte jag nya saker i mitt liv. Nya vänner kom in i mitt liv, vänner som kommer att stanna där. Men samtidigt växte längtan efter honom, och efter tryggheten hos vännerna hemma. Det slutade med dåligt mående, samtidgt som mitt arbete växte mig över huvudet....orimliga krav ökade på frustrationen över att inte räcka till. Samtidigt växte känslan i mig av att något var fel, fruktansvärt fel. Jag ställde mig frågan "är det så här jag vill leva mitt liv?"

Jag kraschlandade, som jag tyvärr gjort några gånger innan. Men jag förmodar att jag var tvungen att bottna för att kunna ta mig upp till ytan igen. Och efter tårar, ångest och panik vände det.

Det har ju som sagt hänt en del sen jag skrev här sist i december 2008. Störst av allt var nog att jag har lärt känna och älska en mycket speciell person.  Ni som känner mig vet säkert vem det är som skickade de fina dikterna till mig, de som finns i inläggen "en gåva från någon jag tycker mycket om" och "ensam på livets stig"....mitt hjärta har en särskild plats för just honom....det finns nog många olika sätt att beskriva kärleken till honom, en del skulle nog beskriva den med följande bild:



Andra med följande bild:



Lika leka bäst.....;-)

Men som jag älskar den token! O snart fyller han 25 år! O vi har varit tillsammans i lite mer än ett år! Så roligt vi har haft! Men det har varit motgångar också, som vi faktiskt tagit oss igenom, trots en del tvivel ibland. Hans föräldrar hukar sig bakom vardagsrumsoffan när jag ryter åt honom för hans galenskaper! O när han ryter åt mig kommer jag krypande med svansen mellan benen och ber om förlåtelse, känslan av att han är arg på mig får mig att må illa, det ger mig nästan panikångest....och känslan av att han är ledsen väcker något hos mig som jag inte riktigt kan förklara....det är som att leva i symbios, att ha en tvillingsjäl, mår han dåligt så smittar det av sig och vice versa. Han gör mig svag samtidigt som han gör mig stark. Det kan räcka med en blick från honom så vill jag bara lägga mig ner och gråta, är blicken annorlunda känns det som om jag kan erövra hela världen tillsammans med honom!

Att man kan älska en annan människa så mycket visste jag sedan innan, det räckte att se min farmor och farfar tillsammans för att förstå den saken. Men att jag skulle få äran att träffa en tvillingsjäl trodde jag inte....

Han dök upp där i novembermökret, och han fortsätter att lysa upp mitt liv!