Mardrömmar
Den här mardrömmen förföljer mig. En mardröm där kriget jagar....och den kom inatt igen. Jag minns oftast bara fragment ur den. Det jag minns från inatt är att jag är frusen, det snöar, snöblandat, blött, lerigt, min näsa och mina händer är vita av köld. Jag söker skydd i ett stort armétält, med en liten kamin i mitten, som är så varm så den är orange. Men det hjälper inte. Jag tror att jag är i någon form av flyktingläger, att det är i ett kallt land i Europa, det påminner om dalgången nere vid Potocari, Srebrenica. Jag sitter utanför ett av hundratals tält, vid ett oljefat där det brinner en eld, människor går förbi, de går i trasor, skorna läcker, barn skriker och hemlösa hundar med raggiga pälsar drar förbi mig....jag fryser.
Helt plötsligt ser jag en mynningsflamma från något vapen längre upp i dalgången. På bråkdelen av en sekund så kommer det massor av dödande skott! Det är någon form av kulspruta, det ligger fiender bara några hundra meter bort i skogen....jag reagerar instinktivt, slänger mig ner på marken, ansiktet landar i lera. Jag ser ett barn längre fram få ett skott i ryggen, hör dess skrik och ser hur det faller mot marken, död. Skotten orsakar panik...jag ser mig själv ovanifrån, springa som en idiot genom skogen, känner grenar rispa mitt ansikte, hur leran suger tag om mina skor, hur det svider i halsen för att jag knappt kan andas, så fort springer jag. Jag hör min puls dunka i öronen, vet att fienden ligger hack i häl, att min enda chans är att springa annars dör jag....
Jag ser en gammal rostig bil framme i en glänta, ser min chans. Ökar takten ytterligare, hinner fram, kör som en idiot därifrån. Men jag vet att fienden jagar, att jag måste köra fort annars hinner de ikapp med sina arméjeepar och skjuter ner mig. Helt plötsligt känner jag igen vägen, det är den hemma på öland, hemåt. Jag känner igen samhället hemma, ser hur det ryker från husruinerna, hur människor springer, rafsar med det lilla de får plats med i bilen, kör därifrån...mot vad? Fienden kommer norrifrån, och söderut finns bara vatten, vi kan inte ta oss därifrån. Vi är fast.
Jag hittar någon jag känner liggandes på en gata bortåt det gamla övergivna ålderdomshemmet. Det gapar tomt, fönstren är svarta, de stirrar spöklikt mot mig. Personen är skjuten, jag baxar in vederbörande i bilen, gasar vidare. Vart är jag på väg? Hem förstår jag sen när jag känner igen vägen över alvaret. Bondgården bara någon kilometer öster om samhället står i lågor, jag ser djuren springa vind för våg, hör dem råma i skräck....kör som jag aldrig gjort förut.
Helt plötsligt är det sommar, jag sitter nere hos farmor och farfar i deras trädgård och äter glass. Den ultimata tryggheten, där jag var älskad till den ultimata gränsen. Här, mitt paradis på jorden. Så helt plötsligt hör jag helikoptrar i luften, ser hur de kommer mot oss från nordväst över den klara himlen. Adrenalinet pumpar igång, jag måste hitta skydd, måste gömma mig. De är fiender, jag springer, jagad som om det vore djävulen. Ser mig själv genom en tredje person, ser hur jag irrar omkring i farmor och farfars hus.
Jag hör helikoptrarna svepa över huset, känner hur vibrationerna från dem får huset att skaka, känner skräcken krama mitt hjärta. Hör skotten, hör farmor skrika, hur skriken plötsligt tystnar, de har skjutit farmor. Jag står på en stol bakom en dörr och skakar. Där brukade jag alltid gömma mig när vi lekte kurragömma när vi var små, visste att ingen skulle hitta mig här. Jag hör soldaternas steg i farstun, hur deras kängor klampar tungt, hur deras gevär slår mot kulbanden de har över axlarna. Jag andas så tyst jag kan, min kropp darrar av rädsla. Plötsligt ser jag pappa uppe i trappan med farfars gevär, han ligger och kikar ner i trappan, ser mig, lägger pekfingret över sina läppar för att visa att jag ska vara tyst. Jag nickar svagt, är så in till döden rädd. Men de ser honom, skjuter honom innan han hinner skjuta dem, jag springer skrikande mot honom, känner den brännande smärtan i ryggen när skottet träffar mig....
Det är såna här drömmar som får mig att vakna dyblöt av svett, ångest och panik. Som får mig att vilja ringa hem mitt i natten och prata med mamma och pappa bara för att höra att de lever.
Vad betyder dessa drömmar? Varför slutar de inte att jaga mig? Någon som kan drömtydning?
Jag har en tydning på detta.
Men orkar inte skriva den just nu. Bättre att ta det muntligt när vi träffas. Men det är en klockren tydning.
Du har mist något som har varit tryggt och varit dig kärt. En av dem var på väg att försvinna under en längre tid. En försvann plötsligt. Ett hem som du sökt trygghet i har försvunnit. Där jag vet att du försökte vara starkast i din omgivning.
Du är i/samt har varit i en period i ditt liv där du letar efter dig själv. Där mycket har förändrats.Därav frågan om vart du är på väg.
Hemma är också förändringar som du inte varit med om riktigt. Där av den förändrade bilden av samhället runt ditt hem.
Springsessionen genom skogen eller vad det nu är. Är antagligen att du fortfarande inte är i balans med dig själv. Du letar fortfarande och vet inte vart du ska eller vem du är riktigt.
Att du sitter hos din farmor och farfar är minnen som kommer tillbaka. Minnen som gett dig trygghet.
(Det är okej att vara svag och liten)
Du har mycket rädsla över hur andra ska klara sig i och med alla dessa förändringar. Men det kommer gå bra.
Skottet i ryggen är precis som det är. Det är ditt skott i ryggen. (Sluta lyft människor)
Tänk på att du är på väg att lämna den trygga värld som kallas högskolan. Och du är innnerst inne nervös. Slappna av och följ strömmen.
